Måndag...

Det som igår var en solig, vårlik dag, en dag då jag stod mot husväggen och drack kaffe i solen, iförd t-shirt har idag förbytts mot regn, storm, rusk och allmänt " lågtryck över Brittiska öarna väder".

- Is this weather what you britt's call "raining cats and dogs", frågade jag kvalitetschefen Steve, när han halvdränkt kom igenom entren till MRF.

- Yes, this is bloody cats and dogs, muttrade han, torkandes sitt ansikte från kallt regn.

Så, jag fokuserar detta inlägg på den underbara gårdagen, bra va :-)

Kvällen innan hade jag, efter min sirlon steak, grönsaker, hemmagjord bearnaisesås och efterföljande kaffe, som vanligt medvetet stängt av kvällens film eftersom jag efter maten blev för trött för att titta vidare.

Följ nu med på en resa i Whitehavens hamn, full av död och tragik men också av stolthet och hopp.


Del av Whitehavens småbåtshamn

Året är 1910, det är den 11 maj och klockan är strax före 7.40 pm. I den lokala gruvan "the Wellington pit", vet man ännu inte vad som väntar utan driften går som den brukar. Man ska komma ihåg att år 1910 hade man inte de moderna hjälpmedlen som vi har idag, man hade inte de kunskaper eller de erfarenheter vi idag kan stoltsera med.

Klockan 7.40 pm, den 11 maj, bryter helvetet lös i gruvan. En gruva som ligger ca 100 m från havet och vars gruvgångar faktiskt går under havsbotten. En explosison skakar gruvan, och under 18 timmar försöker man nå de som inte hade en chans att ta sig upp, allt medans gruvan sakta fylls med dödlig rök.

Den yngsta som arbetade i gruvan var vid denna tidpunkt 15 år. 

Den 12 maj var man övertygad att ingen överlevt katastrofen och den 13 maj blockerades huvudluftintaget för att förhindra eldens och rökens spridning.

Det tog sedan ända tills sent i september 1910 innan gruvan öppnades igen och den 27 september kunde man ta upp de första kropparna.


Minnesstenen vid the Wellington pit, Whitehaven's hamn

Denna händelse har skapat så mycket historisk smärta, en smärta som man riktigt känner, när man går ibland det som finns kvar av the Wellington pit. Gruvdrift var vid tidigt 1900 tal ett smutsigt, hårt arbete och människor, både män, kvinnor samt barn som arbetade i gruvorna, dog i sotlungsdöden, av ras och liknande.


Ännu en minnesten, Whitehavens hamn

Ännu idag så finns den skorstenen/luftintag som kallas för "the Candlestick", kvar på höjden över Whitehavens hamn. Framför denna imponerade skapelse har man gjort en mosaik som beskriver katastrofen och det finns inskriptationer som den nedan.


Inskriptationer vid "the Candlestick", Whitehavens hamn

"Arbraham Taylor and another lad called William Savage.
They were the two youngest killed, eight years old"

Försök att gå opåverkad förbi den om ni kan......

När jag nu ändå nämnt "the Candlestick" så är det kanske inte mer än rätt att jag visar en av de bilder jag har tagit.


The Candlestick, hamnen Whitehaven

En 25 meters imponerade "pjäs" reser sig som ett minne av forna tider. Man har med flit lämnat denna för att påminna dagens Whitehavensbor om det som varit. 

Havet är ständigt närvarande här. Jag gick ut på den pir som sträcker sig längst ut i havet, bara för att jag vill få en skymt av Isle of man, ca 35 miles utanför kusten.

Jag passerade den plats där bara tre veckor tidigare, en ung kvinna blåste ned i havet efter en promenad på piren. Kanske låter detta en aning märkligt och jag vet inte vad som hände eller vad hon gjorde på piren men hennes liv gick inte att rädda utan hon avled i ambulansen till sjukhuset. Platsen är utmärkt med blommor och stenar som ska förhindra havet och blåsten att radera minnet av henne.


Whitehaven, kort taget fån The Candlestick

Nu är inte bara allt här i Whitehaven tragik och död utan också kantad av stolthet, framtidstro och fantastiska människor som lever, verkar och har ett liv här. Man har genom tiderna blivit attackerade av allt ifrån våra Svenska förfäder vikingarna, man har överlevt invasioner av Romare och man har också överlevt omställningen från gruvdrift till ett modernt samhälle. Arbetslösheten är runt 15% här i Cumbria, och man är väldigt stolt på min arbetsplats att man har anställt ett skift till, ca 9 människor.

Att anställa människor här är inte bara arbetskraft utan man anser, med all rätt, att man gör en viktigt samhällsinsats. Tänker man företagsmässigt, ekonomiskt och vinstdrivande så kan jag inte med de kunskaper jag har, säga att man gjort rätt. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men det får tiden utvisa.


Söndagslunch på J D Wetherspoon, Whitehaven

Min vana trogen, eftersom man ska ta seden dit man kommer, gick jag till J D Weterspoon för en söndagslunch. Ska jag vara riktigt ärlig så tog jag Vauxhallen dit. Jag åt en utmärkt lunch bestående av roasted steak, Yorkshire pudding, potatismos, gröna ärtor samt morötter. En pint Carlsberg ingår i priset så vem väljer då vatten :-)

För ovanstående måltid betalade jag 5.99 £, vilket är ungefär 67 sek... inte helt fel.


Inristning i en av pirens stenar, Whitehavens ena pir

Jag avslutar dagens inlägg med ovanstående bild.

Leyland J Watkinson 1978

Vem var han, personen som för nästan 34 år sedan ristade in sitt namn i sandstenen på piren i Whitehavens hamn? Var han, liksom jag bara en tillfällig besökare, bor han här, lever han och i så fall hur gammal är han idag?

Mörkret har åter sänkt sig över Whitehaven, en småstad på Englands västkust. Jag har varit på affären, sett de "kämpande" barnfamiljerna, sett de människor som anländer i BMW M3 eller AUDI Rs 4 bilarna, de som verkligen är "posh", de som lever bra här i regionen.

Alla dessa människor, människor som jag som "människobetraktare" gillar, har en sak gemensamt.

Alla gillar vi Morrisons, men hatar deras totalt underligt planerade parkering :-) Det är därför min lilla Vauxhall får vila när jag väljer att göra min inköp där istället för på Tesco, helt enkelt för att namnet Tesco säger mej "gigantisk Franskt företag lika som Nestle".

Om nu Tesco eller Nestle är franska eller inte struntar jag i, jag bara gillar inte namnen, varken Tesco eller Nestle.

Allt gott...

Ps: Nu råkar jag veta att Nestle är franskt och värdens största företag inom sin genre och Tesco är Brittiskt osv, men jag gillar inte de "plastig" namnen... tacka vet jag Morrisons, säkert inte ett dugg bättre men jag mår bättre att handla där. Dock så kan jag inte, smått illamående sluta tänka på vårat Svenska ICA och allt vad jag inte gillar med det företaget  Ds: