"Life is what happens to you while you're busy making other plans.” John Lennon"
Fredag morgon...
Efter att ha släppt av Vic vid jobbet i Lillyhall så åkte jag mot Carlisle, för vidare färd mot Gateshead och Studsviks Engelska huvudkontor. Kvällen före hade Vic och jag med fasa följt nyheterna på tv'n som berättade om svåra översvämningar just i.... jag vad sjutton tror ni? Naturligtvis Gateshead :-)
Gateshead fredagen den 29/7-2012
Det var inte utan att jag var lite orolig över hur många vägar som skulle vara avstängda och min GPS vägrade att fungera så när jag närmade mig så bytte jag telefon till min Engelska som visade sig fungera utmärkt.
Jag anlände dock strax före kl:10.00 och gick fram mot dörren till kontoret. Naturligtvis låst. Det tog mig ca 15 mnuter att skriva in mig, gå igenom alla låste dörrar och väl uppe på kontoret sa jag till Wendy, sekreteraren.
- It's like enter the CIA or the FBI, why all the looked doors???
- It's the rules here, sa hon lungt och så var det inte mer med det ;-)
Kontoret i Gateshead
Efter att dagen släpat sig fram, efter möte med Kevin Wilkinsson och Paul Mcdonald så blev äntligen klockan 15.30 och jag sa hejdå till alla och åkte mot mitt hotell, The Premiere Inn, beläget i centrala Newcastle. Naturligtvis så tog batteriet i min telefon slut och min "förbannade Astra" har inte en usb utgång, vilket kan tyckas konstigt för en bil av årsmodell 2012" Nåja, vad gjorde man innan alla tekniska hjälpmedel, jag menar människan har ju för sjutton både överlet och hittat fram till sina mål utan GPS.
Jag befann mig alltså mitt inne i centrala Newcastle utan en enda aning om var jag skulle så det var bara att parkera och fråga första bästa om vägen.
Den första jag frågade var en Indier !!! "big mistake"
Eftersom jag har varit både i Mumbai,Rascot, Bangalore och i andra städer i detta "underbara" land så vet jag följande.
En Indier kommer aldrig att säga...
- Sorry, i dont know the way
Även fast en Indier inte vet vägen du frågar om så är dom så supertrevliga och vill verkligen hjälpa till och det var också det som hände igår.
- Let me see, yes i know the way, sa den Indiska mannen, hoppade in i min bil och så åkte vi. Naturligtvis så hade han ju inte en aning om var vi skulle så efter att ha parkerat i ett garage, gått ca 2 km åt fel håll så sa jag.
- Are you sure of that you know the way... Och vad blev svaret?
- Yes, it must be here somewhere! Kom igen...... vi är inte i Stigtomta nu, utan i en stad som är i Stockholms storlek, om inte större.
Centrala Newcastle
Efter mycket "om och men", efter att ha frågar oss fram så hittade vi hotellet varpå den Indiska mannen sa:
- You see, i found it! Ja, tack för kaffet :-) Ingen kan i alla fall anklaga honom för att inte vara hjälpsam.
Vi skildes åt, jag checkade in på hotellet, gick via baren upp till rummet och insåg att jag inte hade en aning om var vi parkerat bilen. Efter att ha letat i ca 50 minuter så hittade jag den MEN... Nycklarna var kvar på hotellrummet, bilen var låst och min resväska med kläder var i bilen.
Bara att gå tillbaka, hämta nyckeln och åter gå till bilen för att hämta väskan. Väl tillbaka på hotellet, nu inklusive väska insåg jag att "f...k, inget nyckelkort", vilket löstes ganska smidigt genom att jag fick en dublett.
I duschen började jag fundera på om jag hade lagt kortet i bilen när jag hämtade väskan eller om jag tappat det!
Klockan var nu ca 18.15 och Scott, vår lärling, skulle hämta mig 18.45, men jag kände en viss oro över det borttappade kortet, vad skulle hända om någon hittade det, skulle jag få påhälsning under natten eller skulle mitt rum vara länsat när jag kom hem efter mat och pubbesök?
Jag gick därför åter till bilen i jakten på kortet, vilket jag naturligtvis inte hittade. Tröstade mig dock med att det borttappade kortet var spärrat och när jag kom tillbaka till hotellentren så stod Scott där med sin lilla Fiat.
Colin, HR chef till vänster och Ross, som arbetar med kvalitetsärenden på det Engelska huvudkontoret
Scott och jag åkte till den pub där vi skulle träffas, hade turen att få en parkeringsplats precis utanför, parkerade och gick in. Två medarbetare skulle sluta, så detta var deras avskedsparty. Fråga mig nu inte vilka dessa personer var för jag fattade det aldrig :-)
Puben var i 2 våningar och från övervåningen "dunkade" det musik som skulle få Dita och Anna att "studsa" av glädje. När LMFO's "sexy and i know it" spelade så kunde inte ens Colin stå still, och var jag än tittade så "ryckte" det i allas ben :-)
Efter att alla hade anlänt, druckit några pint, flamsat och pratat så var det dags att gå till restaurangen där vi skulle äta.
På väg till restaurangen
Maten var god, jag tog lamm, potatis (ja, jag lyckades att på något annat än pommesfrites) och rött vin till det "attraktiva" priset av 12.99 pund, vilket måste anses vara "a bargin" efter Svenska mått mätt.
Under kvällen dök flera före detta medarbetare på Studsvik upp. Jag hade naturligtvis inte träffade en enda men jag lyssnade tålmodigt till alla historier dom berättade. Underligt nog så visste alla vem jag var så något rätt måste jag ha gjort här i "regnlandet".
En fd. medarbetare på Studsvik, lägg märke till hans två glas, kallat "snakebite"...
Efter maten så pratade jag bla. med mannen på kortet ovan. (fattade aldrig hans namn pga. hans Skottska dialekt)
- F....k, they will not make me a "snakebite, so i had to buy one beer and one cider!
"Snakebite" är nämligen hälften öl och hälften Engelsk cider. Glöm Kopparbergs söta cider, här snackar vi cider så att käkmusklerna drar ihop sig "a'la citronätning". Jag provade ett litet glas men jag gillade inte den "sura" smaken så jag körde mellanöl istället.
Kvällen slutade med att jag bestämde mig för att gå mot hotellet ca 23.30, eftersom jag ville utnyttja lördagen till att utforska Newcastles centrum. Alla blev plötsligt väldigt oroliga och erbjöd mig hjälp att hitta hem. Jag hade åkt bil med Scott till den första puben och jag hade ärligt talat inte en aning om åt vilket håll mitt hotell låg.
- I will manage, sa jag och sa farväl till alla varpå jag gick ut i natten...
Jag gick mot stadens centrum, passerade en massa pubar, discon, restauranger och när jag kom till McDonalds så blev jag plötsligt sugen på hamburgare. Köpte en Quarter pounder meny, gick ut och käkade. Efter intagen måltid hoppade jag in i en taxi och sa:
- To the Premiere inn, please!
Taxichauffören såg lite brydd ut men körde de ca 200 metrarna runt hörnet och släppte av mig vid hotellet :-) Kostnad 3.69 pund, vilket säkert var framkörningsavgiften :-)
Mitt stökiga hotellrum, Premiere Inn, Newcastle
Min vana trogen så vaknade jag 06.30, men bestämde mig att inte gå upp. Somnade om och vaknade åter 08.15, duschade, käkade frukost bestående av hash browns, äggröra, champinjoner, bacon, Engelska korvar, kaffe samt apelsinjuice. Planen var att klara mig på frukosten tills att jag återvänt till huset i Whitehaven.
Efter frukosten gick jag ut på stan eftersom vädret var underbart soligt och jag ville gå till TKMaxx, som är en kedja som säljer restpartier av märkeskläder, skor och diverse annat. Måste köpa ett par jeans, var min tanke.
Är "myggjagare" fortfarande "poppis" kan man undra :-)
Jag hittade ett par jeans av märket "Jordan Craig", pris 34 pund, orginalpris 139 pund, vilket för mig är en "otrolig" summa för dessa, från början, Amerikanska arbetsbyxor. När jag ändå var där så gick jag och kollade på skor och man kan tex. köpa DG skor för 24 pund, men efter diverse provningar så insåg jag att ..... nej.
Köpte istället skorna ovan för 20 pund, även fast de gjorde så att mina fötter gick från storlek 42 till "typ" 56", räknat i längd på skor.
Måste ta en kaffe nu eftersom jag har typ "kramp" i mina fingrar :-)
Återkommer under kvällen med del 2.
Allt gott
/Jocke